En småbarnsmammas dröm är följande senario.

Barnen är alltid rena, glada och rosiga om kinderna. De har inga trotsperioder, utan är på en "jämn" nivå och går att tala till rätta. Alla aktiviteter går som en dans och allt är så gemytligt.

Så, idag har vi varit på isen här nedanför... Pimpling, angling och korvgrillning stod på schemat. Mysigt kan tyckas.
Men med två barn blir det ganska så besvärligt. Den lilla stoppar ner hela armarna i hålen, ramlar konstant i snöslasket och fixar på eget bevåg angeldona.
Den stora KRÄVER varm choklad och barn som krääääver saker får inget, de enda som han skulle behöva säga var "Kan jag får varm choklad" och inte "Ge mej varm choklad nu!". Innan han gav med sej så hade vi väl tjafsat i sisådär 20 min. Sen så ska bägge barnen självklart ha samma isskopa, det finns två men tydligen så är det djupt inrotat hos syskon att ha samma?

Efter två timmar så var jag slut efter att konstant hållt koll på den lilla så han inte ramlade ner i hål och liknande, mysig söndag med blöta barn, en trött mamma och en trasig skoter (kalasi-puddings fel, såklart)



Varför kommer man bara ihåg det mysiga från sin egen barndom och aldrig, aldrig tjafs eller liknande?